Att inte uppskatta det man har är en synd...

Alltså, det här med ost, de har inte fattat det alls, amerikanerna.
Ni ser ju själva.
Knallgul är den, eller kanske snarare orange, nej förresten, brandgul är nog den rätta benämningen nu när jag tänker efter.
I vilket fall som helst är den jäkligt kemiskt färgglad.
Och liten.
De kommer i pyttesmå förpackningar ni vet, platta och fyrkantiga, och så får man skära dem, med kniv, i bitar.

Alla ni som vet hur mycket jag älskar min ost kan förstå mitt dilemma, kan förstå hur jag känner mig.
Försmådd liksom, utelämnad till okända makter.

Det är inte det att den inte är god med ge mig en osthyvel.
Bara ge mig.

Och jaja, det är 28 grader varmt här och jaja, vi har just spenderat tre timmar vid poolen och man ska inte klaga, men ändå, ge mig en osthyvel.