Halv nio skulle vi träffa fotograf Shaun.
Halv nio låter som en okej tid, det är det inte, inte i en amerikansk storstad med galen rusningstrafik.
Sju lämnade vi hotellet.
Jag hade tänkt sminka mig, tv-make ni vet, men det var en absurd tanke, jag såg typ dubbelt, en mascaraborste i det tillståndet hade orsakat en katastrof så jag sket i sminket och vi kryssade ut ur stan mot Danville som, visade det sig, var en underskönt vacker snorrik förort omgiven av gröna magiska kullar och vi blinkade mot solen och andades luft utan avgaser, den första på flera veckor kändes det som, och sen jobbade vi rumpan av oss i några timmar.
Och sedan jobbade vi några timmar till.
För säga vad man vill om att jobba i USA, men hittills har det liksom inte gått helt smärtfritt.
Man tror att man är klar, men precis exakt just då skiter sig någonting och man får börja om man får åka med fotograf Shaun till hans förort som självklart ligger långt ifrån den förort där man befinner sig och det är kul och så, att hälsa på hans tjocka hund och hans hemmafru-fru, men fan, vi hade ju hoppats vara klara vid det där laget och attans, tv som går fel, det tar sån tid.
Anyways.
Det var en fin dag ändå.
På sitt sätt.
Och nu tänker ni att fan vad hon är självgod den där Am, bara bilder på sig själv visar hon upp och ja, det har helt rätt i, men då ber jag er att komma ihåg att 1. jag jobbar med tv, vi som gör det gillar att synas och 2. jag jobbade, jag hade inte tid att fotografera och 3. i ungefär tre veckor när Johan har varit utan kamera har jag tagit alla bilder och skrivit alla blogginlägg, typ, så, ja, där har ni en förklaring till egofixeringen, jag har tjänat ihop till den kan man säga.
/Am
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar