Tuesday I'm in love!

"Hej från LA!" Skriker jag tvärs över hela the world wide web och jag är kär i stan och i värmen och i stranden och i kaffet och i gatorna, de vi har sett, och i vår lägenhet och i skymningen och i den orange kannan med fuskblomster och i de riktiga blommorna som översvämmar varenda rabatt och i vår underbara innergård med fruktansvärd fontän och i min drink med Jack D och ginger ale och i den väsande fläkten, tandemcykeln, Venice Beach, skavsåret på foten och cashewnötterna i skålen.

Som ni hör är jag lite trött.
Övertrött.
Vi gick upp 03.30 imorse.
Inte av egen fri vilja.
Utan för att Vince ville det.

"Hi, it's Väääääänce" sa han klockan 03.30 på den bredaste sydstatsdialekt man kan tänka sig.
"Oh, hi, Vince" sa Johan (och undrade i sitt stilla sinne vem fan Vääääänce var ((jag vet att han undrade det för det har han sagt)).
"I just wanted to let you folks know that I'll be with ya a bit earlier than planned, about 4.10 that is" bräkte Vince och vi flög upp för det var Vince som körde bussen till flygplatsen och å vad vi inte ville missa flyget.

Då hade vi sovit ungefär tre timmar.
När vi var incheckade och klara var klockan fem och jag var så trött så trött, det krävdes medicin, det krävdes kaffe och tidning (uppmärksamma läsare lägger märke till det otäcka grönblaskiga flygplansljuset).



Väl på planet gjorde jag min första kändisspotting väl värd namnet.
Jag såg den här blonda tjejen redan vid incheckningen men jag tänkte att äh, det är det ju inte, det är bara väldigt likt, men nej då, där, i första klass, satt ingen mindre än Cameron Diaz, på väg till Oscarsfestligheterna får man förmoda och nej, jag tog inget kort, herregud, och nej, jag satt inte bredvid henne heller, eller bakom, vi reste med pöbeln i den vanliga klassen och eftersom mannen bredvid mig var extremt enorm fick jag och Johan nöja oss med att dela på en och en halv stol, men hey, man ska inte klaga, de bjöd på pretzels, det gjorde de.

Efter att vi landat hände en massa saker, men jag ORKAR inte skriva om allt så noggrant.
Ni får det i punktform:

Vi tog en taxi.
Jag skrek över vår fina lya.
Johan skrek också över vår lya men mest för att här har funnits en huskatt och han är extremt allergisk, slutsats; vi inledde inflyttningen med att städa hela lägenheten, som den fina flickvän jag är klagade jag inte en enda gång.
Vi gick ut.
Vi hittade Abbot Kinney Blvd, världens eventuellt mest perfekta gata.
Vi drack bra kaffe.
Vi gick till stranden.
Vi promenerade så länge att vi fick skavsår.
Vi handlade mat.
Vi duschade.
Och nu är vi nära döden.

Vi har varit vakna i 19 timmar.

Här kommer bilder, i morgon får ni se lyan.