Hej då LA. Hej NY.

Äh. Vi är väl inga turister heller.

Nu ska ni få höra nåt märkligt.
I går tröttnade vi på stranden.
Ja, ni läste rätt, vi tröttnade på stranden.
- Nej, sa vi till varandra. Nu är vi trötta på den här gamla stranden, det är ju bara samma sand överallt. Nu gör vi nåt annat.

Så vi åkte till Griffit Park.
Höga höjder är grejen som ni ser, både i ljus och mörker.





När vi fått lite svindel och blivit solsvedda på näsan åkte vi ner för höjderna och la oss på marken och spelade kort.




Sen klappade vi stjärnorna i Hollywood men det finns det inga kort på för vi vägrade känna oss som alla andra turister på plats.
Jag menar, vi bor ju nästan här nu.

/Am

Mulholland Drive.

En biltur längs denna världsberömda väg är ett måste om man är i L.A. Igår gjorde vi ett försök, men när vi väl kommit upp på den och börjat få lite fina vyer möttes vi av en skylt. ROAD CLOSED. Helvete. Ner längs en ännu snirkligare väg. Då kom hungern. Den sorten man kan få när det druckits alkohol dagen före. Vi åkte hem igen, men först ett stopp.



Försök nummer två gick bättre. Vi hittade en annan påfart och stannade längst upp där det var kolsvart. Nedanför oss lyste en stor stad i all sin prakt. Mäktigt.





/Johan

Mer strand. Mer underbart väder. Och så lite rollerblades på det. Hej 90-tal.

Rollerblades är roligt.
När man inte ramlar.
Då gör det ont.
Johan ramlade inte.
Så då förstår ni vem som gjorde det.

Jag skapade en smärre kalabalik där jag låg tjusigt draperad över boardwalken, vänliga händer lyfte undan mig, vänliga människor frågade om jag behövde is att kyla benet med, vänlig personer hade säkert burit mig till sjukan om jag bett om det.
Men det behövdes inte.
För Johan kom åkande tillbaka, han böjde sig ner, skopade upp mig och skejtade med mig på ryggen hela vägen tillbaka till uthyrningsstället.

Nej.
Det där sista var lögn.
Jag åkte själv.
Och tröstade mig med iskaffe.

/Am

Så här är det. Det måste bli så.

Vi har nått ett beslut.
I går var vi i Malibu och tittade på strandhusen.




Sen klädde vi upp oss lite, tog en öl och gick till Gjelina där vi åt en middag att dö för bredvid en brasa på en bakgård och vinet vart dyrt och underbart och sen pratade vi hela natten på The Other Room.



Och när vi vaknade strålade den där solen och det var varmare än någonsin och vi tog cykeln till stranden och la oss platt och värmen, den värmen, och solen och vågorna och å.




Så, tja, vi har tagit ett beslut.
Vi kommer inte hem.
Det går inte.
Det går bara inte.

Världens bästa syster; här finns mer Skittles than you could ever dream about. Till exempel såna med choklad.

När jag kommer hem kan vi smaska ihop.
Det blir fint.

/Am

Rodeo Drive Baby.

- Nej, vänta, stopp. Det känns inte bra det här, jag tror inte att jag kan följa med.
- Va?
- Nej men på riktigt. Jag kan inte åka så här. Jag måste ha en sån där vit dräkt som Julia Roberts har i Pretty Woman. En sån där med smal kjol och lång kavaj och stor hatt till det. Och uppsatt hår. Jag måste ha uppsatt hår.
- Va?
- Det är inget att diskutera, det bara är så. Jag måste ha den där hatten, det funkar inte annars.
- Men Am, alltså, har du nån sån dräkt med dig?
- Nej. Det är ju därför jag inte kan följa med. Fattar du väl.
- Men vad ska du göra då? Stanna hemma?
- Ja.
- Men du. Snälla du. Kan du inte bara ha på dig nåt annat vitt? Vita jeans till exempel?
- Nej.
- Okej. Men om vi gör så här, om vi inte går på Rodeo Drive, om vi bara åker på den. Med bilen. Funkar det bättre då?
- Hm, jag tror det. Fast det är inte samma sak.
- Nej, jag förstår det. Men om vi inte lägger tid på att gå på Rodeo Drive då kan vi åka till Farmers Market och köpa frozen yoghurt istället.
- Säkert?
- Säkert.

AnnaMaria och vågen.

Visst är det varmt i luften, men det är trots allt vår här och vattnet i havet är inte speciellt varmt. Det fick Am erfara på stranden i Carmel, när hon var lite för närgången med sin kamera.







/Johan

Hemåt på Highway 1.

Vi stannade i Carmel-by-the-sea, en väldigt gullig, puttinuttig och tillrättalagd turistort vid havet, bara ett stenkast från en av världens mest berömda golfbanor, Pebble Beach.






Jag hade redan där börjat gapa stort av vyerna. Sen började vägen som är utnämnd till världens vackraste och min mun öppnades om möjligt ännu mer. Jag ville stanna bilen hela tiden och ta bilder, men då hade vi ju aldrig kommit hem. Det tar en stund att köra 60 mil på snirkliga vägar i bergen. Vet inte hur jag ska beskriva. Måste nog upplevas, men en bild ska ju säga mer än tusen ord så jag hoppas att det funkar. Här kommer alltså några tusen ord.










/Johan

På väg från fotografens fina förort åkte vi över Golden Gate Bridge. Det kändes i magen.