Vi vet vad ni tänker men vi tar det en annan gång okej?

Men åh, suckar ni nu, ååååååå, kan de inte visa några andra bilder än på deras himla pool och deras himla palmer och himla hav tagna från deras himla balkong.
Näe, ser ni, kära vänner, vi kan inte det, det är nämligen alldeles för varmt, ja, ni läste rätt, för varmt, för att göra något annat än att först motionera i några timmar och sedan belöna sig med balkonghäng tills ungefär när solen går ner några timmar senare.

Dessutom, innan ni fortsätter sucka, så kan jag berätta att den där bilden ljuger, det ser lugnt och stilla ut, visst, MEN, kära vänner, det var det inte, i dag invaderades nämligen poolen inte bara av våra vanliga hänga-gäng-grannar (bestående av ett oklart transvestit-par, en oklar gubbe, en käck, fräsch tjej som förmodligen saknar vänner, samt en man som alltid har en orange tröja på sig och som aldrig sitter ner, vi tycker om dem, jag är inte ironisk, vi tycker om dem, de är fina, särskilt transvestiterna, i dag funderade vi på hur mycket öl de dricker en vanlig dag, vi kom fram till cirka tio stycken, men då är det light-öl, remember) och deras tretusen hundar utan även av ett gäng häftiga Ungdomar som grillade hamburgare.
De häftiga Ungdomarna verkade gå på collage, åtminstone hade tjejerna sorority-tröjor med texten gamma beta phi på sig och alla killarna hade fräsiga, tajta solglasögon samt surfshorts, de skojade i poolen, drack öl, fnissade och lyssnade på hockeyfinalen.

De lyssnade även på en hejdlöst, jag lovar hejdlöst, fruktansvärd spellista på Spotify.

Exempel på låtar från hejdlöst fruktansvärda listan:
You're my angel - Shaggy

Okej, jag slutar där, det räcker, eller hur, de spelade låten ovan minst fem gånger, på riktigt, Shaggy, denna avart till artist, minst fem gånger, högt.
Å herregud.
Vi ville ha lugn och ro, vi ville ha vår pensionärscommunity, inte nån form av Ungdmsgård med Ungdomar.

Så.
Om ni vill klaga på att vi bloggar tråkigt.
Visar tråkiga bilder kanske.
Gör inte det i dag.
This. Aint. The Time.
Vi hämtar oss fortfarande.

/ Johan och Am

Vi uppdaterar lite:

Det regnar här i dag, inte så mycket som på bilden, men i alla fall, det regnar och Johan sover och jag dricker kaffe.



I dag ska vi till ett ganska harmlöst shopping mall för att köpa en väska, vi har lite för mycket saker ser ni, för mycket saker för inrikesflygningen som väntar, alltså behövs en större väska, en så kallad kabinväska.
Förutom det äter vi de flesta av våra måltider hemma nu eftersom vi har tröttnat på de fyra restaurangerna i Gulfport, i går slog vi till på en tasty mozarellasallad, det var gott...



...(betydligt godare än en annan kvälls tallrik med snor)...



...och vin och så firade vi OS-guld i curling och om ni märker en lite rastlös ton i det här inlägget så är det helt riktigt uppfattat.
Jag längtar till LA nu.
Snart snart.

Vi planerar lite jobb också, men jag vet inte, det verkar inte gå att få till, det kom lite för snabbt på, är lite för långa avstånd (typ 50 mil en väg) och måste göras i morgon men jag har fortfarande inte hittat nån fotograf som kan ställa upp.
Så.
Vi får se.

Over and out, som de säger.
/ Am

En delfin tack.

- Du.
- Mm.
- Du vet ju att jag fyller år snart.
- Mm.
- Jag har kommit på vad jag önskar mig.
- Å. Bra. Vad?
- En sån där brevlåda med en delfin. Eller med en sjöko. Det spelar ingen roll. Men helst en delfin tror jag.
- Va?
- Ja. De är så himla fina.
- Men, Am, de är ju enorma.
- Ja?
- Men, hur ska du få hem en sån?
- Vadå, det är väl inte så svårt, det är väl bara att skicka som specialbagage eller nåt. Jag betalar övervikten såklart.
- Men, tänk om den går sönder?
- Äh, det gör den ju inte. Man får förpacka den väl bara. Jag är säker på att de hjälper till med det på flygplatsen.
- Men, alltså, ärligt. Var ska du ha den?
- Vadå var ska jag ha den? Var brukar man ha en brevlåda? Utanför dörren såklart.
- Men den får ju inte plats utanför dörren. Du kan ju inte ha en sån där i trappuppgången fattar du väl.
- Mäh, var inte så himla sur, det kan jag väl, jag får väl prata med grannarna, det är väl inga problem. Eller så får jag väl ha den ute på gatan eller nåt.
- Fast, alltså, seriöst baby, det går ju inte.
- Shit vad du är tråkig. Bara för att jag vill pigga upp vår trappuppgång lite, bara för att jag vill sprida lite glädje i vårt tråkiga söderkvarter. Men nej nej, då skiter jag i det då.
- Alltså, Am, jag vill inte göra dig ledsen, men den är enorm. Det är liksom inte görbart. Du kan få en liten delfin om du vill. En som du kan ha i fönstret, eller på skrivbordet eller nåt.
- Humpf.

Anna Maria Island

Mamma uppmanar till blygsamhet och hon har ju rätt förstås, blygsamhet är en dygd, men jag måste bara, jag har ju helt glömt att berätta att JAG HAR EN EGEN Ö HÄR!
Nej det är inget skämt, det är helt sant, jag har en egen ö här och för några dagar sedan besökte vi den.



Allting där bär mitt namn.
Allt.
Till och med vanliga saker som mäklarfirmor och sånt.
Det känns fint.



Vi togs emot som kungar när vi kom, hela öns befolkning hade ställt upp sig, de viftade med flaggor, släppte ballonger och borgmästaren höll ett litet tal.
"Äntligen har du kommit." Sa han. "Äntligen är du här."
Jag var generad förstås, rodnade lite och försökte släta över min närvaro.
När borgmästaren sen presenterade höjdpunkten, en festival till min ära, självklart hålld på min födelsedag blev det nästan för mycket.
Men bara nästan.



Avslutningsvis förklarade borgmästaren att jag fick välja en liten bit strand som är min, bara min alltså, privat, där får ingen annan vara, bara jag och dem jag bjuder in.
Jag tänkte efter en stund, det är nämligen en väldigt rar ö, sen valde jag en liten bit med tillhörande pir, ni är välkomna allihop på grillparty i, ska vi säga maj?

Äsch, det är väl inget att prata mer om. I dag har varit en fenomenal dag. Ungefär 23 grader. I skuggan. Jättevarmt. Sa jag det? Jättevarmt.

En promenad.

Efter att vi fått se Kalla/Haag ta silver, live för ovanlighetens skull, tog vi oss en eftermiddagspromenad. Mest för att ta bilder på omgivningen. Här kommer några.










Avslutar med rabatten utanför vår balkong. Syns det vad den föreställer?




Just det. En karta av deras kära land. Typ.




/Johan

You know where to find us. Just follow the road along the beach, pass the Casino (it's an old dancehall) and look left. There you got O'Maddys.

Solen gör allting annorlunda, solen och värmen, plötsligt surrar det i varenda buske, det är folk på stranden, pensionärerna spelar Boccia och hänger gäng, det grillas nere vid vår pool, delfinerna hoppar - hela Gulfport lever liksom upp.
Det gillar vi.
Så mycket att vi vägrade sitta inomhus i går eftermiddag, post-magsjuke-dyningar till trots.
Istället gick vi till det enda ställe som räknas här i Gulfport; O'Maddys.

På O'Maddys samlas alla, gammal som ung, för att dricka öl, äta mat, skråla och vråla och skåla, sjunga med trubaduren ("any rednecks in here? here's a couple of rednecks-songs f'yall"), dricka shots som oavsett vilken spritsort de består av, Jägermeister i 90 fall av 100 men ibland överraskar någon, alltid blandas med redbull, sjunga karaoke när trubaduren gått hem och visa upp sina snyggaste outfits (zebrainspirerad paljettblus, svarta utsvängda jeans, blingbling i flera lager samt vit cowboyhatt ovanpå permanenten eller stripigt hår uppsatt i tofs, en saknad tand i framkäken, långkjol, flipflops och luvtröja toppat med ett par oändligt långa naglar, var och en målad i tjusigt mönster samt prydda av varsin liten diamant).

Som ni förstår passar vi utmärkt in.
Och då är jag inte det minsta ironisk för det är sjukt skön stämning och solen sken när vi kom dit och vi beställde mat och sen drack vi Patron och sen drack vi lite annat och ni ser på korten vartåt det barkade och det var så fint så fint.
O'Maddys är bästa skiten helt enkelt.










/ Am

Här vare sol minsann!

Vi hör att det snöar hemma.
Kaos sägs det.
Och väldigt många minus.
Låter trist.
Vi solar mest.
På balkongen och vid poolen och så.





/ Am

Sick.

AnnaMaria får berätta om hemvägen om hon vill, skrev Johan, och tja, det kan jag väl göra, det är ingen vidare rolig läsning, kan jag lova, men ni kan ju själva välja om ni vill fortsätta.

Om vi tar det från början så mådde jag helt okej när vi lämnade Gulfport för Orlando och Kennedy Space Center, och tur var väl det för det är långt till Orlando, väldigt långt.
Efter kanske två timmar sa Johan att vi borde tanka ganska snart och jag konstaterade att lite kaffe vore fint, vi sa det lite så där casual för om det är någonting som finns längs med USA:s motorvägar så är det mat och bensin, ungefär varje kilometer dyker det upp skyltare med "FOOD and GAS" så vi tog det lite stilla.
"Ska vi svänga ner här" sa Johan.
"Äh." Sa jag "Vi tar nästa. Där kanske det finns en Starbucks."
Så vi åkte en mile till, och en mile till, och en till, och en till, och...ja ni fattar, det kom plötsligt inga bensinmackar alls, helt tomt var det och där satt vi.
"Alltså, det här är inte bra, det börjar se jäkligt mörkt ut" sa Johan.
Jag sa ingenting, vad skulle jag säga liksom, det fanns ju inga bensinmackar, vi var körda, vi skulle få bensinstopp mitt ute i ingenstans, det var tydligt.
När det började dyka upp skyltar om Kennedy Space Center var bensinmätaren nere på i stort sett noll och vi gjorde en sista chansing, vi stängde av motorn, rådfrågade gps:n, som hittade en bensinstation 500 meter bort, vi höll tummarna (att något finns på gps:n betyder nämligen inte att stället verkligen existerar, något vi erfarit flera gånger), och där var den, gud i himlen vad jag blev glad, vi rullade in, med tom tank, men vi klarade det.




Så vi kom fram, det visste ni ju redan, men det var någonstans där bland alla rymdgubbar och måndamm som jag började känna mig lite konstig.
Plötsligt såg jag lite suddigt liksom, kände mig lite matt, lite illamående, en del av de fina sakerna man skulle titta på blev liksom lite oskarpa i sina konturer.



Och värre skulle det bli.
För efter KSC blev jag så kall, och så varm, och så illamående och vi som skulle till kusin Hanna och kolla på collagebasket och jag hade verkligen sett fram emot det för collagebasket är sjukt stort här så vi åkte såklart, men jag var helt vek och bara frös och mådde dåligt, så vi fick säga hej då tidigare än planerat och hoppa in i bilen igen och det gick bra i kanske en halvtimma sen kom plastpåsen jag hade i knät bara-ifall-att väldigt bra till pass och medan jag satt framåtböjd lyckades Johan hitta en avfart och den sista kaskadspyan la jag faktiskt framför ingången till Mc Donalds (och som den gamla vegan jag är gjorde just det mig faktiskt ganska stolt, hehe).

Men fasen alltså, resten är inget att vara stolt över.
Däckad i går, bättre i dag, men ändå, det suger att vara sjuk.
Fast, nu är klockan tolv och jag känner krafterna återvända så sakteliga, det ska nog bli bra det här med och under tiden tänker jag på hur lycklig lottad man är som för det mesta är frisk.

/ Am

Kennedy Space Center.

Sådär ja. Då var temaparksgrejen avklarad. Ganska kul faktiskt, men det blir nog inga fler. Rymden har alltid fascinerat mig så jag var inte så svårflirtad. Problemet var bara att det tog så fruktansvärt lång tid. Inte för att det är stort och mycket att se, för det är det, utan för att det var ett jävla köande och väntande. Så är det förstås på den här typen av anläggningar, men jag gillar det inte. Kan man sen bara skratta lite åt allt amerikanskt slåsigförbröstetbullshit som "The word impossible does not exist anymore..." så blir det bra. Bäst av allt var nog 3D filmen om månlandningar. Fantastiskt snygg.











Hemvägen får Am berätta om. Om hon vill.

/Johan