Jodå. Vi lever. Ett lite bättre liv.

Ni kanske trodde att vi dött, det har vi inte, men vi tog en liten bloggpaus, det var liksom så att vi plötsligt kände oss lite för, hur ska jag säga, stora, för bloggen.
Att blogga kändes plötsligt lite futtigt, som att vi var ämnade för större ting, kanske som att någon annan borde blogga om oss eller liknande.

Varför, undrar ni nu, varför detta storhetsvansinne?
Jo, det ska jag berätta.

Det var nämligen så här att i lördags kom min fina gamla vän Anders hit till LA.
Anders är en fräsig kille som har koll på det mesta så han hade självklart satt ihop en liten lista på hippa ställen som han ville besöka.
Jag och Johan ögnade listan, sa ja och tack och dressade upp oss för en helkväll.

Vi började med middag på Magnolia och det var dyrt och hippt och gott.
Som sig bör.



Vi fortsatte med Chateu Marmont och det vill jag lova, Marmont var ett ställe to die for.
Sinnessjukt snygga människor, flådiga drinkar, fabulös inredning, snygga människor, snygga människor, snygga...ja, ni fattar.




Jag hade kunnat stanna där hela natten men listan med ställen var lång.
Så vi fortsatte.
Mot The Standard.



Och nu, mina vänner, nu kommer det som förändrade allt i några dagar.
Det var nämligen kö till The Standard.
Kö ville vi inte ha.
Vi kastade en blick och bestämde oss för att gå vidare.
Det var då det hände.
Det var då tjejen som hade hand om listan och kön höjde blicken, såg oss, tog in hela vår fagra uppenbarelse, och bad oss komma in.
Jag upprepar: Bad oss komma in.
Förbi kön.
Utan att betala.
Nada.

Fattar ni hur snygga vi var (och även om vi inte var så himla snygga i verkligheten fattar ni hur snygga vi kände oss)?
Oj oj oj.



Efter det var liksom kvällen en annan, drinkarna smakade ännu lite bättre, stämningen var ännu högre och Sunset Marquis där vi avslutade var härligt dekadent.

Fast förresten, vi avslutade på In-And-Out-Burger.
Som sig bör.