En död stad.

I dag tog vi bussen till St Petersburg och precis som vanligt, man börjar liksom vänja sig nu, var vi de enda vita på bussen och om det kom på någon endaste liten annan viting så hade den personen tufsigt hår, trasiga kläder och luktade suspekt.
Att åka kommunalt är dåligt i USA.
Är du något att ha åker du bil.

Som fotograf Bryan sa: "alla kommunala färdmedel stannar i områden där ingen egentligen vill vara".

Hur som helst så har ju inte vi någon bil och vi är helt okej med att åka buss så vi tog bussen till downtown St Petersburg, det tog ungefär 40 minuter eftersom det finns busstopp var tjugonde meter ungefär och när vi kom fram möttes vi av en i princip död stad.
Jag vet inte riktigt vad det är de gör här men alla städer är så märkliga, liksom helt annorlunda uppbyggda, det finns inget folk någonstans, bara tomma fyrfiliga vägar och affärslokaler som inte längre inhyser någon affär.

Det som finns är i allmänhet bara, ska vi säga i snitt tre, pittoreska kvarter och dit är det tänkt att man ska köra bil, man ska parkera bilen, gå ur bilen och promenera de tre kvarteren, sen ska man sätta sig på en restaurang och sen ska man ta sin bil och åka hem.
Man ska inte flanera.
Eftersom staden tar slut.
Efter tre kvarter.

I St Petersburg rörde sig de tre kvarteren runt hamnen och piren.
Det var tjusigt, men kallt och lite trist, det är ju ofta det när man befinner sig på ett ställe som liksom är byggt för folk men ändå helt tomt.




Och som vanligt nöjde vi oss inte med de där kvarteren utan promenerade lite extra, genast hamnade vi bland personer som bor i gathörn och dricker sprit ur bruna papperspåsar, på en sekund hamnade vi bland de där 13 procenten som enligt informationen om St Petersburg utgör de människor som anses som fattiga, de som lever under existensminimum.
Det är svårt att vänja sig.
Men det finns fina apelsiner och småapelsiner, kanske kumquats, på träd lite varstans.