En tågresa i USA.

"Actually, we're taking the train."
"You are!?! Oh my God that's loveley!" har alla sagt och vi har känt oss nöjda och lite lagom wild som minsann inte kör bil som alla andra utan upplever det lite mer genuina Amerika, vi som vågar oss ner på markplan så att säga.

Tågresan från Miami till Tampa skulle ta fem timmar.
Det började väldigt seriöst med incheckning av bagage, som på ett flyg lämnade vi bagaget på en kärra, fick bagagetaggar och sedan...sedan väntade ett ingenting i en stor tom hangar med plaststolar och en vending-machine i ett hörn.
"Be there on time" stod det på biljetterna och med tanke på den galna Super Bowl-stämningen var vi ute i extremt god tid.
Extremt god.
Närmare bestämt ungefär två timmar före utsatt tid och ja, det var mitt fel, jag gillar inte att stressa till saker.

Hur som helst.
När klockan väl var slagen fick alla köa för att komma ut på perrongen, ute på perrongen blev vi hänvisade till rätt vagn, före vi klev in i vagnen blev vi avbockade på en lista och fick nummer på våra säten.
"37 and 38." sa damen på perrongen och vi letade upp sätena.
Där det redan satt en man.
En gammal man.
En gammal sur man.
En gammal sur man som inte ville flytta sig och vi ville inte ställa till nån scen såklart och vad spelar väl en eller annan plats för roll tänkte vi och tog 42 och 43 istället.

Med facit i hand; det skulle vi inte ha gjort.

Denna svinkalla vagn på detta svinkalla tåg (alla former av transportmedel som man inte kör själv verkar vara kalla här) var nämligen en väldigt tyst och lugn vagn, om man bortser från sätena rakt bakom oss.
Där satt nämligen två killar, kanske åtta och tolv år gamla, de såg söta ut men skenet bedrog, dessa små spolingar hade nämligen bestämt sig för att inte vara tysta en enda sekund.
De hade bestämt sig för att om de inte skrikpratade med varandra skulle de sjunga störiga raptexter och om de inte gjorde det skulle de spela upp låtar med sina mobiltelefoner på dess skräniga högtalare samtidigt som de skreksjöng och sparkade i sätena framför, det vill säga i våra ryggar.

Föräldrarna, tänker ni nu, var fanns föräldrarna.
De satt i sätet bredvid, med en bäbis, en bäbis som hade astma och som det var väldigt synd om som skrek hela tiden och som vägrade napp och inte ville äta och just det, sa jag att den skrek hela tiden och sa jag att dess pappa (som för övrigt bara hade guldtänder i hela överkäken vilket i och för sig såg rätt coolt ut) roade sig med att spela upp alla ringsignaler han hade i sin mobil.
Gång på gång.
I sex timmar.

Förutom den lilla familjen var det en lugn vagn.
Och tja, gubben som vägrade flytta på sig visste vad han gjorde, den saken är klar.

/Am