Sick.

AnnaMaria får berätta om hemvägen om hon vill, skrev Johan, och tja, det kan jag väl göra, det är ingen vidare rolig läsning, kan jag lova, men ni kan ju själva välja om ni vill fortsätta.

Om vi tar det från början så mådde jag helt okej när vi lämnade Gulfport för Orlando och Kennedy Space Center, och tur var väl det för det är långt till Orlando, väldigt långt.
Efter kanske två timmar sa Johan att vi borde tanka ganska snart och jag konstaterade att lite kaffe vore fint, vi sa det lite så där casual för om det är någonting som finns längs med USA:s motorvägar så är det mat och bensin, ungefär varje kilometer dyker det upp skyltare med "FOOD and GAS" så vi tog det lite stilla.
"Ska vi svänga ner här" sa Johan.
"Äh." Sa jag "Vi tar nästa. Där kanske det finns en Starbucks."
Så vi åkte en mile till, och en mile till, och en till, och en till, och...ja ni fattar, det kom plötsligt inga bensinmackar alls, helt tomt var det och där satt vi.
"Alltså, det här är inte bra, det börjar se jäkligt mörkt ut" sa Johan.
Jag sa ingenting, vad skulle jag säga liksom, det fanns ju inga bensinmackar, vi var körda, vi skulle få bensinstopp mitt ute i ingenstans, det var tydligt.
När det började dyka upp skyltar om Kennedy Space Center var bensinmätaren nere på i stort sett noll och vi gjorde en sista chansing, vi stängde av motorn, rådfrågade gps:n, som hittade en bensinstation 500 meter bort, vi höll tummarna (att något finns på gps:n betyder nämligen inte att stället verkligen existerar, något vi erfarit flera gånger), och där var den, gud i himlen vad jag blev glad, vi rullade in, med tom tank, men vi klarade det.




Så vi kom fram, det visste ni ju redan, men det var någonstans där bland alla rymdgubbar och måndamm som jag började känna mig lite konstig.
Plötsligt såg jag lite suddigt liksom, kände mig lite matt, lite illamående, en del av de fina sakerna man skulle titta på blev liksom lite oskarpa i sina konturer.



Och värre skulle det bli.
För efter KSC blev jag så kall, och så varm, och så illamående och vi som skulle till kusin Hanna och kolla på collagebasket och jag hade verkligen sett fram emot det för collagebasket är sjukt stort här så vi åkte såklart, men jag var helt vek och bara frös och mådde dåligt, så vi fick säga hej då tidigare än planerat och hoppa in i bilen igen och det gick bra i kanske en halvtimma sen kom plastpåsen jag hade i knät bara-ifall-att väldigt bra till pass och medan jag satt framåtböjd lyckades Johan hitta en avfart och den sista kaskadspyan la jag faktiskt framför ingången till Mc Donalds (och som den gamla vegan jag är gjorde just det mig faktiskt ganska stolt, hehe).

Men fasen alltså, resten är inget att vara stolt över.
Däckad i går, bättre i dag, men ändå, det suger att vara sjuk.
Fast, nu är klockan tolv och jag känner krafterna återvända så sakteliga, det ska nog bli bra det här med och under tiden tänker jag på hur lycklig lottad man är som för det mesta är frisk.

/ Am